Jag höll inte vad jag lovade igår, att skriva om min skada och lägga in lite recept. Men alla är inte perfekta, det är något jag alltid kämpat för att vara, just helt perfekt. Men man måste dra ner lite på alla krav och måsten, för vem är egentligen helt perfekt? Alla gör vi misstag och det är helt ok;) Så nu ska jag bara be om förlåtelse men ändå vara lite glad, för att jag för en gångs skull struntade i att göra vad jag planerat att göra!

Ännu en vecka är till ända och det känns faktiskt extremt skönt! Detta har varit en hård vecka för mig. Tillbaka till skolan igen, samtidigt som jag trappat upp träningen till 6 ggr/v istället för 5. Och jag har kört stenhårt! Så man känner sig lite sliten lite här och var kan jag lova...
Men att klockan blivit 13.20 en fredag betyder egentligen inte helg för mig. Jag har visseligen en vilodag idag men det där med att man vilar från skolan på helgen slutade jag väl med någongång i trean kanske...Så idag är det PLUGG som står på mitt schema för nästa vecka har jag två matteprov och ett kemiprov, plus typ 3 läxor! Men jag kommer klara det, för "det är bara hjärnan som sätter stopp för vad som är möjligt". Detta är ett citat som jag bär med mig hela tiden, inte minst i min träning! För hur långt kommer man om man inte vågar tro på sig själv!

Nu till en sak som varken är jättelätt eller rolig att berätta om. Min skada. Jag håller inte ens räkningen på hur många gånger jag har berättat allt om och om igen. Först såklart till min familj, tränare och släkt, sedan till närmsta kompisarna, klasskompisarna, barnläkaren, första sjukgymnasten, andra sjukgymnasten, personalen på gymet, de aktiva och deras föräldrar i hallen, badvakten i simhallen, affärsbiträden och till föräldrarnas vänner. Trots alla jag nämnt nu tror jag säkert att jag glömt någon.

Nu till vad som egentligen var ämnet. Min skada. Det hela hände under en tävling den 6 januari i år. Jag hade ont redan när jag kom dit, men inte i vänsterhälen där skadan nu sitter, utan i höfterna och knävecken har jag för mig, så när jag plötsligt på uppvärmningen även kände av något i hälen hade jag varken tid eller ork att bry mig. Det var först efter ännu en tävling och fortsatt träning som jag förstod att detta inte var bra. Jag kommer speciellt ihåg den sista löpträningen innan jag avstod helt från löpningen. Det var jag och min kompis tillsammans med vår tränare. Sprintuthållighet stod på schemat, korta och snabba sträckor med mycket kort vila. Spikskorna var på, lixom envisheten att fortsätta springa. Envishet är bra, men inte alltid. Hälen värkte som in i helvete, ursäkta språket, och jag belastade istället det högra benet när jag skulle stanna. Efter träningen hade jag så ont i min vänstra häl att jag rent ut sagt inte kunde gå.

Det var hemsk! Jag blev rädd och visste inte vad jag skulle göra. Jag vilade somsagt från löpningen men kämpade på som förut med träningen. Det blev mycket styrka, cykling och vattenlöpning. Min generösa träningskompis lånade nämligen ut sin wet west som hon använde när hon höll på med rehab! Tack gumman! Den första tiden var svår. Jag insåg att alla tävlingar som låg framför mig bara var att glömma, att jag inte skulle få springa på länge. När hälen nästan bara blev värre och värre mådde jag inget vidare, det blev mycket tårar och "tänk om".
Men jag måste nämna alla underbara vänner och min familj som verkligen stöttat mig och brytt sig! Jag har flera gånger blivit förvånad över alla som frågat hur det är med hälen. Men jag nämner inga namn, ni vet alla vilka ni är. Tack för er omtanke!

Tillsammans med min tränare tog jag beslutet att inte ställa upp på SM. Den tävling jag hade kämpat hela hösten för och verkligen ville springa. Ett perfekt 400-meterslopp var ju vad jag skulle göra! När tiden gick och jag fortfarande hade ont började oron om att inte kunna följa med till Italien krypa sig på. Tänk om jag har ont då med, tänk om jag inte kan springa i italien?! Men jag har verkligen jobbat med mina tankar och försökt tänka positivt. Försökt tänka att allt jag gör nu, alla svettiga timmar med styrketräning och cykelintervaller verkligen kommer att ge resultat i slutändan. För jag har inte varit lat och bara gett upp för att jag inte kan springa, nej jag har kämpat på, en egenskap jag gillar hos mig själv:) För varför deppa ihop totalt egentligen? Det bästa och enda man kan göra är att hålla i, inte ge upp och göra det man kan, mer kan man inte göra! Att alltid göra sitt bästa är det man vinner på.

Så nu förra torsdagen tog jag mina första riktiga joggingsteg på 3 månader. Det var obeskrivligt!
Det gick och kändes som att flyga! Efter att ha tejpat och masserat foten varje dag, gått med joggingskor och inlägg i skolan varje dag, avstått från många promenader i solen och alltid haft oron och obehagskänslan i mig var det fantastiskt att springa igen. Sedan för två dagar sedan var det dax att testa mina första snabba lopp! Det blev bara 3 hundrameterslopp för att inte köra för hårt i början. Jag måste erkänna att jag var lite spänd. Men efter första loppet skrattade jag! DET GICK! Och det gjorde inte ont och jag hade inte tappat lättheten och snabbheten var inte helt borta! 3 lopp gick fort och jag hade velat springa mer, men jag var tvungen tänka på att inte gå på för hårt och köra upp skiten igen, något jag ofta gör - en egenskap jag inte gillar hos mig själv. Det var historien om Johannas eländiga skada. Skadan som hon för sitt liv hoppas ska vara så pass läkt att hon kan springa på träningslägret i Italien om en vecka. Framtiden står framför mig och hur det går återstår att se.

Ursäkta om det blev ett mycket långt inlägg. Somvanligt vill jag få med allt och detta tog mycket mer tid än jag planerat...
Nu är det bara att motvilligt gå upp till mitt rum även fast solen skiner ute, plocka fram skolböckerna och sätta igång med integraler och pOH och om det går dåligt är det bara att kämpa på, för det är ju ändå bara en vecka kvar tills jag sitter på flyget till Italien!! Allt det jag pluggar nu är ju för att jag ska kunna åka till Italien och göra det jag älskar, nämligen att träna!

Johanna