Idag har jag gått igenom den mest känslosamma dagen på länge tror jag. Först vill jag be om förlåtelse för att jag ofta säger nej till mina vänner och ibland inte tänker mig för när jag öppnar min mun. Det sistnämnda hände idag och jag ber verkligen om ursäkt, för jag vet att jag sårade en mycket nära kompis. Men samma kompis sade till mig efteråt att det är lika inne att inte vara perfekt som att bära slitna jeans just nu. Det är nog andå ganska sant ändå. Jag tror att man uppfattas jobbig av sin omgivning om man alltid ska göra allt perfekt. Att alltid få höga betyg, äta rätt, träna mycket och sova bra....det är varken kul för den som försöker eller de som uppfattar att man försöker i längden.

Så idag har jag alltså fått utlopp för alla sorters känslor. Jag har känt en enorm stress över matteprovet imorgon och tyvärr skrattat och klagat bort all den tid jag hade planerat till pluggande i skolan. Jag har skämts, gråtit och känt mig omtyckt. Träningen idag kanske inte var den bästa fysiskt, men det psykiska vägde upp det hela. Och ännu en gång, man ska inte vara perfekt på allting jämt!

Så träningen var underbar, men när jag gick av bussen i den kalla aprilkvällen (haha, vad töntigt det lät), så vällde andra känslor upp.
I höstas förlorade jag en mycket kär träningskompis som jag spenderat hela sommaren med då hon började på ett friidrottsgymnasium långt härifrån. Nu har jag precis lärt känna en annan tjej väldigt bra men hon kommer också att lämna mig till hösten. Dessutom kommer en annan vän att sluta gymnasiet, flytta utomlands och lämna mig ännu mer ensam. Vem ska nu peppa mig på upploppet, vem ska retas med mig nere vid styrkan, vem ska smsa och fråga vilken tid jag ska träna och vem ska jag krama hejdå innan jag småspringer till bussen?

Vad jag vill säga till er som läser detta är att ni ska ta vara på det och dem ni har. Ni vet aldrig när livet får för sig att ta en drastisk vändning. Ni vet aldrig hur fort någonting underbart tar slut.
Johanna